Vid denna solglans, sval och tom,
i dessa nätters tungelsken
min ungdom tränger ut i blom,
som ljungen rik fast blek och sen.
Nu är som vore bort jag ryckt
från det som förr min kärlek haft
av mina tankars vilda flykt
och mina lemmars nya kraft.
Nyss kom hon mellan strand och våg
med sång och skratt, min barndomsvän,
den vuxna mön; hit upp hon såg,
och hennes blick mig bränner än.
Men jag ej längre sjunga kan,
ej skratta friskt, blott småle tungt,
Jag är ej barn, jag är ej man,
mitt blod är längtansfullt och ungt.
LINDELIN
Det står ett litet rosenträd i vattenstänk och dagg,
o träd med ros och tagg,
och vinden nyper lekande i lindens ljusa plagg,
där hon lutar sig sömnig mot berghällens schagg.
Väl strykes över vassen än en bräcklig violin,
o sång så späd och fin,
men myggen söker bröllopsbädd bak videnas gardin,
och du hör blott ditt sjuttonårs blod, Lindelin.
56
