LÅNGT BORTA I VÄRLDEN
Det drager en väg långt borta i världen
igenom en vinterlig ödemark.
Mellan bolmande milor och vindfällen bär den,
mellan mäktiga stammar med frusen bark.
Där susar den digre tjäderns flykt,
där susar det dovt ur de tunga grenar,
I glänsande skare kring knottriga enar
ha skogens djur sina fotspår tryckt.
Dit far min själ i den månklara natten,
där vandrar jag hän i den sträva vind;
och snart hör jag dånet av älvens vatten,
jag står vid den ensliga gårdens grind.
Till glimmande fönster jag närmar mig:
vid brasan sitter en åldrig kvinna
och ser på glöden, som blånande brinna —
min moder, hur drar mig ej längtan till dig!
NU LYSER MÅNEN KLAR OCH KALL
Nu lyser månen klar och kall
som min stolta älskades öga,
och vinden går fram med dån och skall,
och löven från kronorna snöga.
Nu skymtar emellan ekarna fram
det vita tvåvåningshuset.
Där sover bland buskar rudornas damm,
så still i det gnyende bruset —
