UR EN LANTLIG UNGKARLS VISBOK
RIMSMEDEN
Nu, grova smide från min tankesmedja,
skall släggan gå och pröva vad du tål.
Jag vet, att länkar brista i din kedja,
men vet jämväl, att där finns ärligt stål.
Ur hemmets gruva och på egen svedja
jag bröt mitt järn och redde till mitt kol,
grep hammarn — fast, som förr om tärnans medja —
och längtan blåste på min ässjas bål.
Hur lustigt städet sjöng i svala kvällen,
i kvällen då min ungdoms sol gick ned!
Hur klangen lopp! Från gårdarna och tjällen
de ungas friska röster sjöngo med.
Men gömd och ensam vid den svarta hällen
stod, varm av id och hälsa, halvlärd smed
och smålog, kringyrd av de heta fjällen,
fast mången gnista svårt i skinnet sved.
FRÅN BEVÄRINGSÅREN
Jag är mönstrad inför kronans bord och jag är funnen sund,
och med karlasteg jag drager ut ur barndomslekens lund.
