Mörkt huset står under tallarnas brätten,
men husbonden vakar i ödslig sal.
Hans själ är som trädet på vinande slätten —
som lammet i kätten,
men moderlös, ensam bland minnen och kval.
I ÄLGTIDEN
Han kommer var natt till en havrevret;
från torpet man sett var han betar,
den väldige best, som med svett och förtret
jag fåfängt om dagen letar.
Nu sover all nejden i fullmånens flor,
men brinnande vakar min lystnad.
Vid diket, där frodiga pilhäcken gror,
jag väntar i vindlös tystnad.
Då träder han ut från sitt höstliga slott
mellan granar och blodröda aspar.
Han skrider högtidligt och lugnt som en drott,
och kronan i grenarna raspar.
Så fredligt i måndimmans vaggande ström
han vankar bland kornrika snesar,
fantastisk, bisarr som en syn i en dröm,
som en vålnad av fornskogens resar.
Och här, på sitt odal, för mer än ett djur
han syns mig, ja mer än min like:
en stoltare son av drottning Natur,
en förstfödd i vildmarkens rike.
