86
Hvar knekt i sin lucka stack in i galopp,
Kyrasserna skramlade och skrämde opp
En hel hop gräsänder i vassen.
Der låg midt framför dem en herrlig fasad,
Och vägen gick genom en tredubbel rad
Af lindar till första terrassen.
Det var redan sent, emot midnatt det led,
När likfärden tyst öfver vindbryggan skred,
Vid sorlet af ringlande bäckar.
Klart fullmånan utgöt sitt blodröda sken
På slottsfönstrens rutor och vårdtorn af sten,
Omgifna af murgrön och häckar.
De framryckte stolt uti rotar och led,
De blottade fanan och sänkte'na ned;
Kring stången hon slokande hängde.
Allt var så högtidligt, sjelf vinden den teg;
Det gick så ordentligt, ej hästhof ens steg
Ett tum ur sitt led, när man svängde.
Det var deplojering, som dugde, min själ!
Den gick utan ryckning, och snörrätt likväl;
De slöto borgtrappan helt nära.
Der flögo de rasslande slagsvärden ut
Och gåfvo en glittrande, klangfull salut
De aflidne kämpar till ära.
