Sida:Samlade dikter af G. L. Sommelius.djvu/107

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

87

 
På mjölkhvita ston, som hvitulliga lam
Så skinande, störtade skottarne fram
Till liken och fällde sin glafven.
De redo som stormen på hvitskummig våg,
Så mulna som åskor i blick och i hog,
Som vålnader, stigna ur grafven.
 
»Till laddning!» patronerna insattes fort;
Knappt ordet var utsagdt, förr'n tempot var gjordt.
»Fyr!» — vips tre karbinsalfvor genast.
Se'n krutröken skingrats på Stjerneborgs slott,
Ett tecken ej syntes till trupp, allt förgått
Som en rök, utom liken allenast.

De kastat om folarne, jagat i språng,
Hvaren till sitt hem efter skilsmessan lång,
På skogsvägar trånga och gina.
Se'n guldkungen drog från sitt jernbärarland,
Har mångens trolofvade bortskänkt sin hand,
Mång ryttare mistat de sina.
 
De, som skrefvos ut vid en aderton år
Som fjunlösa piltar, med silfvergrå hår
Som gubbar tillbaka nu vände
Och liknande ekar med mosslupna skägg,
På hvilka mång stridsyxa profvat sin egg,
Ärrplöjde, krutsprängde, solbrände.