Den här sidan har korrekturlästs
96
Som en lössläppt galning stormen
Yrade omkring platformen,
Der jag gick på post — och dref,
Grubblande i midnattsstunden,
När Belmont, som kom med runden,
Smög till mig ett sorgebref.
Griften, fast i lösen mången
Suck jag honom bjöd, den gången
Ej ranzon tog af mig; men — —
Hon är multnad längesedan,
Som ett annat lik; — dock, svedan
Bränner i mitt sinne än.
Karlar, kunnen I väl undra,
Att af alla mina hundra
Skråmor denna är mest öm?
Hon var ju mitt hjertas hjerta,
Källan till min fröjd och smärta
Och min ungdoms gyllne dröm!
Rundt omkring det gick i skallen;
Svindlande jag stöp på vallen,
Fast jag var en krigsman båld.
O, det tål en tår på tanden.
Kom, kamrat, och räck mig handen!
Ty min syn är fan i våld.
