Sida:Samlade dikter af G. L. Sommelius.djvu/122

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

102

 
Slumpen gett mig blott almosor,
Idel halmstrån, inga rosor.
Fru Fortuna nyckfull är
Som en gammal retlig flicka:
Likt en istadig boricka,
Jemnt så långt hon vill, hon bär.
 
Jag vid Valmykanonaden
Fick af Hoche fältväbelsgraden,
Och vid Kreml Napoleon
Gaf mig hederslegionen,
Se'n jag honom följt till thronen
Från kanonen vid Toulon.
 
Som det midtpå var afbitet
Är mitt lår, mitt skinn luggslitet,
Hjessan som ett snöfält — och
Ryggen stel, — ja, hela kroppen
Ifrån foten opp till toppen
Skroflig som ett marmorblock.
 
Pojke, kom och räkna hålen
Efter kulorna! — O, svålen
Växer öfver kroppens ärr,
Bragdens enda öfverlefvor:
Men som kräftsår själens refvor
Äro öppna jemnt, ty värr!