Sida:Samlade dikter af G. L. Sommelius.djvu/127

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

107

 
Hon förtvinade af sorgen,
Som en instängd ros i borgen;
Tiden utan Max blef lång,
Fast det led. Vi kistan förde
Till ett hvalf, som förr tillhörde
Connetabeln af Bourbon. —
 
Hvad är klockan i hotellet?
Aj, jag tror det spruckna skrället
Pinglar sju i Notre-Dame.
Topp! Vi hinna supa knäppen.
Bror, det kliar så på läppen,
Och min törst är för infam!
 
Grålle, är det du som gråter?
Flödar känslan i dig åter
Öfver som en mogen böld?
Skakas du af feberdrömmar?
Det i alla ärr och sömmar
Rycker! Darrar du af köld?

Vräk samvetet under bordet!
Tänk på — fan och ej på mordet
Och var filosof, min vän!
Trösta dig! Prat! — Om du lifvet
Tog från en, — så har du gifvit
Tio andra det igen.