Sida:Samlade dikter af G. L. Sommelius.djvu/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
XI

liten, och endast de djupblå ögonen med sin eld antydde att inom detta ringa skal fanns en kärna af glöd och brusande lif. Ingen bild har åt efterverlden förvarat minnet af skaldens utseende.

Men den bästa bild vi kunna önska oss, ej af de förgängliga yttre dragen, utan af hela hans inre själslif, har Sommelius sjelf skänkt oss i sina dikter. Om ganska få bland våra nyare författare kan med sådan visshet som om honom påstås, att skalden och menniskan varit oskiljaktigt förenade: ty i utgjutelserna af hans skaldskap återfinna vi honom likadan som i det yttre lifvet. Glödande, häftig, lidelsefull, disharmonisk, fantastisk, visar han sig äfven, ehuru mer sällan, innerlig, varm, vemodig, finkänslig; men i allt framlyser skaldenaturen, äfven der, hvarest utbrotten af densamma mer likna ett ångestskri eller ett vildt rop af smärta än lyrans smekande toner. För att framkalla de sistnämnda ägde han ej nog lugn, nog sjelfbeherrskning: ty äfven under den mest gripande smärta förstår den verklige lyrikern att inlägga denna rena stämning, denna ljudfullhet i sången, som just genom sin harmoni låter oss ana, att det dock gifves en högsta enhet och försoning, äfven om sångarens röst skulle vara nära att qväfvas af suckar, eller stormande qval härja inom honom. För Sommelii skaldeblick skymtar sällan denna högsta harmoni: hans verldsåsigt, och derför äfven hans dikt, är öfverhufvud rent förtviflad. Med den fina stolthetsinstinkt, som vissa i grunden ömtåligt danade andar ega, undandrager han oss dock merendels den omedelbara inblicken i sitt qvalda hjerta. Af hans centrallyriska dikter är det också få som kunna täfla med de episktlyriska, som utgöra flertalet af hans skaldefoster. De förra äro egentligen af intresse såsom bidrag till kännedomen om hans djupa missmod. Men detta frambryter stundom med en kraft, som verkligen kan kallas skakande och som derför rycker läsaren med sig samt inger honom det djupaste deltagande med den olycklige. Så i det gripande Farväl,