XII
skrifvet troligen kort före hans resa till Frankrike; så i Den hemsjuke, föröfrigt ett af hans fantasis praktfullaste alster; så ändtligen i Sjelfmördaren, i hvilket man läser mellan raderna, huru tanken på lifvets förkortande åtminstone någon gång uppdykt inom honom. Råd af en lefnadsmätt ger oss en nyckel till denna okufliga dysterhet, utan att dock helt kunna förklara den. Orsaken till den ligger utan tvifvel djupare och torde till en del kunna sökas i sjelfva grundlynnet hos den tid Sommelius tillhörde. Huru annars förklara denna dels skeptiska, dels naiva svårmodighet, denna brist på tro och öfvertygelse, denna »Zerrissenheit», som i flerfaldt skiftande former stämplar så många af de europeiska skalderna och författarne från 1820- och 30-talen, från Byron och Heine, från Hugo och Georges Sand, till Almqvist och Crusenstolpe, till Malmström och Nybom? Och att detta allmänna karaktersdrag ej beror på efterhärmning, åtminstone hvad Sommelius angår, derom bära hans dikter, när de sammanhållas med hans lif, det otvifvelaktigaste vittnesbörd. Äfven den särskildt nordiska anstrykning, hans mörka sorgbundenhet äger, talar kraftigt derför att hans diktarskap väsentligen uppvuxit ur hans eget lynnes grund, om än enstaka mindre delar i detsamma skulle kunna anses upptagna utifrån.
På gränsen mellan de rent lyriska och mer episka dikterna stå några, i hvilka skalden under olika namn och med något vexlande drag otvifvelaktigt tecknat sig sjelf: Conrad, Anselmo, Rodrik, Rudolf von Wildheim, det senare en omarbetning af Svärdsången i Vallmoknoppar och till formen det minst lyckade af dem. Äfven här finna vi meddelanden om tillståndet i skaldens själ, med dess stormande begär efter ärofulla bragder och äfventyr, dess missnöje med allt utom honom, dess djupt vemodiga minne af en enda, till utgången olycklig kärlek. Något egendomligt för en skald af så pass stor alstringsförmåga som Sommelius är annars den nästan fullkomliga frånvaron af erotiska stycken bland
