137
Kokkittlar med bucklor i botten,
Och renseln den örgottet var;
Men se'n han sin kudde lät fylla
Med — — — silfver var alltid hans färg,
Och sina sparlakan förgylla
Med guld ifrån Johannisberg.
Vi mistat af vänner ha mången,
Den främste, när fanan jag höll
Hos gardet det unga den gången,
Som Lannes vid Esslingen föll.
Lik ungskogen, kullfälld om våren,
Med stammarne tätt till hvarann,
Låg rättad i led hela corpsen,
Sträckt som till parad hvarje man.
Fast blodiga hundra affärer
Jag fäktade i, som jag vet,
På tretti krigsår, grenadierer,
Det var första gången jag gret;
Och att mina ögon få våta
Är ej mindre svårt, vid Guds död,
Än locka en sprängbomb att gråta
Och skapa om stenar till bröd.
Men gräfvas vi än ned i jorden,
Napoleons rykte ändå
