hans dikter. Ty en sång, sådan som Saknaden, kan väl näppeligen räknas till detta slag. Endast verserna Till Emili andas en ömmare känsla, som dock mer smakar af artigt smicker än af djup, innerlig kärlek. Tydligen var icke heller kärleken för Sommelius något, som tillfredsställde eller kunde fylla hans oroliga ande. Måhända också att en mindre finkänslig uppfattning af densamma, insupen under umgänget med en lefnadslustig och föga nogräknad kamratomgifning, gjorde sitt till att för honom grumla denna källa till rena njutningar och manlig idrott.
Från dessa komma vi nu till de mer objektiva skapelserna af hans fantasi. Här möter oss först en rad af skildringar ur det äkta soldatlifvet, sådant det gestaltade sig för Sommelii fantasi, uppeldad, som den var, genom läsning af och införlifvande med det napoleonska kejsardömets historia och storartade utveckling. Så tillkommo Tonnerre, Dæmonerne, Grenadieren, Tambourmajoren och andra, i hvilka, vid sidan af den ojemnhet och den brist på inre harmoni, som aldrig lemnade skalden, man äfven finner mångfaldiga bevis på styrkan i hans inbillning och den okufvade, trotsiga manligheten i hans sinne. Ännu vildare lössläppes hans fantasi, än häftigare och mer passioneradt framströmma tankarne i styckena Bravon, Piraten m. fl., der det regellöst fria och brusande äfventyrarlifvet med alla sina skakande tilldragelser, fröjder och lidanden, brott och dygder skildras i de mest glödande färger och med en förkärlek, som nästan kan kallas lidelsefull. I alla dessa dikter äro, trots den fantastiska hållningen i det hela, enskilda delar af en beundransvärd natursanning och åskådlighet och ådagalägga, hvilka element till en verkligt storartad skald funnos hos Sommelius. En tamare, mindre frånstötande skepnad tager skaldens ingifvelse i några stycken, som skildra fosterländska scener och figurer. Så i Örlogsmannen, Invaliden och framför allt Sjömansenkan, en genretafla af den godmodigaste och älskligaste art. Det tyckes, som om de dystra lidel-
