Sida:Samlade dikter af G. L. Sommelius.djvu/172

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

152

 
Att se dem offra sig för mig, förtärde
Af pinor dö, det voro stunder värde
En lifslängds lugn och själens salighet.
(Ah, dessa vanstäldt blodiga ansigten!)
Låt packet tro dem dö för det och pligten:
Det sker för anden, som dem elda vet!

Det snillet är, som gjuter lif i formen,
Som leder strömmen, som ett åskmoln stormen,
Och pligten är en lackfernissa blott
Att hölja egoismen: bayaderen
För guldet dansar, franska grenadieren
För kejsarn, ej för folket klädde skott.
 
Dör krigarn väl, se'n afunden slet bandet
Emellan hjeltarna och fosterlandet,
För staten, för hvars räddning ärr han bär,
Som, att dem skyla, knappt en skjorta äger,
För krämarn, som hans bröd på guldvigt väger,
Och i hvars öga han en nagel är?
 
Mitt arma Frankrike! Europa skattar
Din lifskraft som en bistock — och hånskrattar,
Slugt ärans härold afskedspass man gaf.
De blad för blad din lager sönderplocka;
Du låter handskas med dig som en docka
Och piskas tåligt som en negerslaf.