154
O ve, de allierades arméer!
Jockeykostymer och kosacklivréer
Bjärt hvimla i hans nyss utrymda borg;
Men kejsarns kämpar, hans napoleonider,
Som ädelt blödt likt lejon i hans strider,
Med sina lagrar flyktat och sin sorg.
Det var sublimt, når gardet tog afskedet,
Petit gret blod, gardisten steg ur ledet,
Och passagerarn på «Bellerophon»,
Med lidelse slöt örnen till sitt hjerta,
Som re'n till hälften brustet var af smärta,
Och kysste fogelns guldnäbb än en gång!
O fosterland, ett tomt, ett haltlöst smicker:
Despoten märg ur folkets ryggrad dricker
På thronens höjd, i ödmjukhetens grus,
Ehvad från slott han herrskar eller koja
Med smekord, magtspråk, bulla eller boja,
Om han bär mantel, kåpa eller blouse.
Pariserkänslan växlar, hon fördömmer
I morgon det, som hon i dag berömmer:
Hon som en sköka opålitlig är.
Än drar hon den, än den på segervagnen;
Hon är lättrörlig, flygsand lik, lik agnen,
Och blossar och släcks ut som ett begär.
