Den här sidan har korrekturlästs
164
Hu, som afgrundsandar rände
De kring gårdarna och tände
Eld i knutarna,
Tills, som fordom i Gomorrha,
Lågan spred sig i de torra
Timmerstockarna.
Guld och silfver, allt de knepo;
Men vi uti flykten grepo
Från dem bytena
Och dem ärligt vedergällde,
Att de lågo der som fällde
Strå om höstarna.
Allt såg rysligt ut och öde:
Husen brände, männen döde
På askhögarna,
Uti bojor gubbar smidde,
Skändade bland liken qvidde
Nakna qvinnorna.
Merendels vi hade vakten
I den farligaste trakten,
Midt i passena;
Dock, hur knäfveln än det skedde,
Grenadiererna sig redde
Bra ur spelena.
