Den här sidan har korrekturlästs
200
Men att lyda snart mig lusten
Brast; ett brott dref mig till kusten,
Der bland otillgängliga
Remnor, djerft som örnens näste
Vräkt, ett skrofligt Donaufäste
Badar sig i dimmorna.
Riddaråldern var förgången,
Messan fick — ej kärlekssången —
Gensvar; der i hvalfvena
Slagsvärd skramlat segerrika,
Hörde jag en munk predika:
«Soli deo gloria!»
Död var borgherrn, frökenburen
Riglad, multnad troubaduren;
Genom sal'n ihåliga,
Genomträngande och skarpa
Vindar hveno, der hans harpa
Ljöd i månskensnätterna.
Saknad dväljes nu, der striden
Höll sitt hof i medeltiden.
På sitt radband perlorna
Räknar ledsnaden; i cellen
Ångern gisslar sig; — i qvällen
Ringa aveklockorna.
