251
Re'n friden varat har för många år:
All mannakraft aftynat längesedan.
Vår verld behöfver några färska sår,
Tills småningom den vänjer sig vid svedan;
Ty stiltjen eljest oss på helsa länsar.
Som åskan kriget äfven luften rensar.
Som bäckar slukas af ett upprördt haf
Och spårlöst i dess dyningar förrinna,
Så frihet, tro och ära gå i qvaf
I lidelsernas hvirfvel och försvinna
Atomer likt; det sanna, ädla, stora
I litenhetens virrvarr sig förlora.
Med hjertat känslolöst, som gletschern kallt,
Gräshoppan likt som biter om en vårta,
Den snikne verldsträln gapar öfver allt
Och lägger hvarftals tårta uppå tårta,
Glupskt ockrande med andras svett och sveda,
Tills, öfvermätt af blod, han dör af leda.
Med sveket öfverses; det straffas blott,
Om den förtryckte slår i hämndens timmar
En skurk, som saklöst rågat brott på brott
Och fräckt med stulet guld för verlden glimmar,
Hvars konstgrepp blir af menniskor beundradt,
Blott ej han öppet, men på smygväg plundrat.
