252
Hvar dygd är lumpen, liten, lågt hvart fel,
Till allt är smutsig egennytta grunden;
Ej märkes några djerfva känslors spel,
Ej någon högsint gäst kring taffelrunden.
Allt fegt och falt af andras flit man skördar
Och köper snillet, lejer den som mördar.
Af qval förtorkad, qvider bofven rädd
Och krälar som en mask på afgrundsglöden.
Med foten vacklande på grafvens brädd,
Han föredrar vanheder framför döden.
Främst fruktan på en niding är beviset:
En själsstor brottsling trotsar plågoriset.
På jorden narrarne fått öfvertag;
En hälft är lek-, en annan fattigstuga.
Som humlor surra de Guds långa dag
Kring smickrets hånungskaka för att suga.
Om kattguld blott de galningarna gräla,
Ur munnen brödet på hvarann de stjäla.
Att lyckan fresta ge de sig åstad
Och vilja så en smula rykte köpa;
Men yra veta de ej efter hvad
I fåvitskt raseri de blindbock löpa:
De vilja läska sig vid Urdarbrunnen
Och visdom dricka liksom vin med munnen.
