259
Ja, lyds ej som Guds min befallning,
Så råkar mitt hjertblod i svallning:
Jag stampar, skär tänder och svär,
Jag blir som ett ”bondlik”, ett lakan,
Och ryckningar får jag i hakan,
Att löständren falla i sär.
Jag bör ha medalj, ty jag är en
Person, som i Stadshusaffären
Försvarade en position.
Min värjspets jag stod der och fingra',
Och skrek jag till gumman: ”Er skingra,
Fruntimmer!” — så skingrades hon.
Hvad giftas beträffar, allenast
Hon hafver kontanter, jag genast
För guldet en trollpacka tar
Och tror ej på skaldernas dikter
Om kärlek: det är de åsigter,
Som vis-à-vis qvinnan jag har.
Väl fordom det någon gång hände,
Att ljufvare känslor jag kände,
Fast deras tillvaro var kort.
Hvar morgon de föddes omsider
Vid spegeln; som efemerider
De dogo om qvällarna bort.
