10
Så tandlös som skatan, som vassla så fadd,
Han pöser, som vore han stoppad med vadd,
Och småler förnämt åt hvart snille,
Men rullar i stoft, som ett allmosehjon,
För rikdom och anor sin dyra person
Och följer dem trogen som «Fille».
Så glåmig som nattstånden ölost i syn',
Han går med glasögon och ser upp i skyn,
Han skrefvande står som famnstaken;
Kokett som en piga, med tillkonstlad min,
Han representerar, så tillgjord och fin,
«Den städade stilen och smaken».
Han kalfatrar Byron och Schiller också;
Mot honom de äro så helvetes små
Som myror, jemförda med örnen.
Han «pöbelblad» läspar om allt, som skrifs fritt;
All tryckfrihet krossar han också, så vidt
Den ej orkar stå emot törnen.
Ett lejon han tror sig och är dock ett får;
Att pannan sin höja han rakar sitt hår,
Den Platos- och Ciceros-fränden;
Han tycker sig vara dem lik som ett bär:
I ansigtet det dock för ingen del är,
Då måtte det vara i . . . .
