11
5.
En «blåstrumpa» klottrar och kläcker ut vers,
Hon skrifver romaner om folk härs och tvärs
Och har så ömtåliga nerver;
Hon ser i hvar molnstod, som Moses, en Gud,
Vapörer hon får vid kanonernas ljud
Och nyttjar planchette och konserver.
Men hör hon ett eko af djefvulens namn,
Hon skyndar till bibeln, som skutan i hamn,
Och prude som en mentor i tonen,
Hon ger oss en sexa med andelig spis
Och dito en rätt med diverse bevis
För dogmerna och religionen.
Lungsigtiga hjeltar och hektiska mör,
Det menniskor är efter hennes humör,
Som renats för gudarnes fester.
Hon är öfver sabbatens helgd en fiskal
Och ifrar fanatiskt för nykterhetstal,
Förhör, småbarnsskolor och prester.
Hon ständigt är missnöjd med qvinnornas lott:
Emancipation, derom drömmer hon blott;
Men också, god' vänner, betänken:
När qvinnan får sätta sig ned på en thron,
Förunderligt vore det då, om ej hon
Fick sitta på riddarhusbänken.
