292
I natten vid skenet af ljungeldens lågor
Jag samm som Leander på fräsande vågor,
Med svindlande hjerna och gungande kropp.
Ack, vindarna tjöto som ulfvar på hafven:
Jag sjönk än i djupet som liket i grafven,
Än plötsligt som spöket jag åter dök opp.
Jag greps af min längtan till fejd och idrotter,
Liksom af passionen Hesperiens dotter
Till blodsskulder; men meteoren, som blänkt,
Med kejsarn var fången — och slutadt enviget
Emellan Europa och honom, och kriget
Sin glafven i Rheinströmmens böljor fördränkt.
Fast hungrig som tigern jag brann efter ära,
Jag fick ej en qvist af ett lagerträd skära
Med slipade stålet i hvirflande strid;
Och likväl i slagtningens yraste hvimmel
Min inbillning trifdes som Gud i sin himmel
Och fann bland orkaner sin ljufvaste frid.
Min åtrå är trotsa och vingarne stäcka
På jordens heroer, mitt högmod att bräcka
Och krossa de bålstora högdjurens magt.
Ej fjättras min ande som hunden vid kojan:
Den splittrar sin kedja och sönderslår bojan
Och trampar sin bödel med hädiskt förakt.
