Sida:Samlade dikter af G. L. Sommelius.djvu/313

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

293

 
Ha, liksom ett sjelfsvåldigt barn, som ej klagar,
Men biter i riset, hvarmed man det agar,
Så gäckar jag smädande pinornas hot;
Jag ligger som ormen och hväser i solen
Och sprutar mitt etter på herrskarestolen
Och stinger förrädiskt den väldiges fot.

Jag tygla kan zebran och styra gazellen
Och täfla i språng med en stenget på fjällen
Och qväsa i snaran en våldsam kondor.
Jag tjusar den listiga cobra capella,
Törs smeka en ringlande boa och fälla
Ett grymtande vildsvin i urskogens snår.
 
Den skyggaste jagtfalk blir spak som en dufva
Och lyder min pipa: — min lust är att kufya!
Från vargen det qvidande fåret jag ryckt;
Som Gud piskar seglen med hagel, om qvällen
Jag gisslar med kulor den fläckiga fällen
På flåsande panthern i flämtande flygt.
 
Men ej under skiftande månan naturen
Än framfödt ett väsen, ej varelse buren
Vid qvinnospen är, som mig tvinga förstått.
På tumlande ringdufvan klipper man vingen
Och skjuter en svala i flygten, men ingen
Har stormen i farten än hejda förmått.