297
Dock — ingen fanns af oss, hvars hopp ej bedraget
På sällheten var, såsom kejsarns i slaget
Vid Leipzig på segern och sachsarnas tro.
Vi greto som Niobe, tills utaf qvalet
Det sargade hjertat blef flinthårdt, och skalet
Omkring det som hvalfvet på ”suckarnas bro”.
Hvad båtar det att efter skuggor jag jägtar
Och trött som en pilgrim af mödor försmäktar,
När sol'n på min himmel för evigt gått ned?
Om ock jag oändligt utsträckte min bana
Härnere, dock under min lidelses fana,
Tills Parcen afklippte min lifstråd, jag stred.
Jag kan ej gå tynande, svettig som slafven
Och vända min torfva från vaggan till grafven
Och tåligt till Golgatha bära mitt kors.
Ej mägtar jag lida de tärande qvalen;
Mitt blod rinner inte som bäcken i dalen! —
Det störtar ju fram som en skummande fors.
Så törstigt de småsinta, usla bestyren
Min själstyrka sögo som ådror vampyren,
Som slösarn sin giriga stamfaders skatt.
Ett chaos var tankan, min frid var vansinnets,
Och midt i det frostiga mörkret brann minnets
Lampa som sorgens i grafkorets natt.
