296
Vårt fosterland är hela verlden den vida;
Och jagar oss faran, vi undan den glida
På fötter, så snabba som skidor på snön.
Vi slingra oss smidigt som ålar i vatten
Och bugta hvar utkik förbi, som fregatten
Ett lurande blindskär i mörker på sjön.
Kringsvärmande tyst i Italiens nätter,
En hop stryker ännu med gift och stiletter
Och lefver af byte och ockrar med mord
Och väntar förhärdadt sin död under bilan,
Och andra re’n smaka den eviga hvilan
I grafvarnas mörker på främmande jord.
En mängd kryssar hafvet omkring som korsarer,
En del fäktar under Egyptens standarer
Med krokiga sablar för Islams banér.
Ett dussin tog värfning i grekiska hären,
Ett par smiddes tåligt som lamm vid galèren,
En svärm såsom kajor i klostren slog ner.
Men flamman i blicken, till hälften förbrunnen,
Och hånet, som leker i draget kring munnen,
Den vidriga minen, som vrider sig stel
På läppen, som igeln kring kratern af bölden,
Förråder, som såret förrådes af skölden,
Som klyfts, de förborgade känslornas spel.
