Den här sidan har korrekturlästs
301
Fredlös öfver allt på jorden
Är min själ som Falklands vorden:
Den på stormen utan rast
Tumlar om bland molnens fästen,
Rider, vid den vilda hästen
Som Mazeppa fjättrad fast.
Sjelf sitt öde hjelteanden
Leder som en blind vid handen;
Mannen lifvets paradis
Öppnar, vaktas det af djeflar
Än. Han slår den magt, som täflar
Med om hans bedrifters pris.
Illusionens lekboll blifven,
Qvinnan är tillspillogifven,
En inbillningens martyr.
För fantomer hon förblöder:
Med sitt eget hjertblod föder
Hon sin lidelses vampyr.
Blindt hon lyder stundens nycker:
Slumpen formar, som han tycker,
Hennes veka själs begär,
För i ledband hennes tanka:
Hennes vilja som en ranka
Omkring frestarns slingrad är.
