Rodrik.
Må fritt den, som vill, efter högheten fika
Och högljudt om menniskors dyrkan predika
Och sitta för gunsten som hundar för bröd,
Knäböja för våldet, de svaga förtrycka
Och hånle i mjugg åt den armes olycka,
Som gamle kung David vid Uriels död.
Må gerna, som Delila Simzon, hin håle
Den girige fresta med guld — och den snåle
Bland hopade skatter förgås utaf nöd;
En gång, när att samla han icke mer orkar,
Försmäktar hans tunga, och gomen förtorkar
Af törst — och dukaterna bränna som glöd.
Ack, väl är det ljuft att, i skuggan af linden,
Få kyssa en flicka med rosor på kinden
Och luta sitt hufvud mot liljehvit barm;
Men att så i evighet sitta, vi tvenne, —
Hon ledsnar vid mig, och jag tröttnar vid henne,
Och luften i stugan blir instängd och varm.