305
Och derför i vingarna fattar jag tiden,
Liksom i balletten bergskotten sylfiden,
Och lindar om smidiga midjan min arm
Och gör så med vestan en ronde omkring verlden
Långt bort från den ängsliga, murade härden,
Som gerna för min skull må spricka af harm.
Ej längre jag trifs att i spiselvrån sitta
Med dörren på glänt och i vindögat titta
På verldenes gång, som en fogel i bur.
Min själskraft förlamas, och hjertblodet bleknar,
Och märgen förtorkar — och jernviljan veknar:
Af tvinsot förtäres min fria natur.
Nej, ut att i ödenas vexlande skiften
Gå öppet och framåt sin bana till griften
Och ej någon fotsbredd ens vika derur!
Mig lyster ej krypa för magten, ej tigga
Om ära, ej smickra de stora, ej ligga
Som kattor vid nådenes dörrar på lur.
Mitt sinne jag vill i den fräsande bölja,
Likt svanen de glänsande vingarna, skölja
Och flyga i kapp med det brusande haf;
Bekymren och sorgerna önskar jag skingra:
Jag vill ej som masken i stoftet mig slingra
Och kräla i jorden — och lefva som slaf.
