306
När vårsolens flamma sig nästa gång tänder,
Och vågorna skumma mot isfria stränder,
Som Aron jag fattar min grönskande staf,
Tar afsked af hemmet och glömmer förlusten
Af flickan, jag lemnat — och ilar till kusten
Och lossar min drake och seglar utaf.
Det qvalmiga lugnet ej mer mig behagar:
Det slappar mitt mod och min styrka försvagar,
Och tiden den blir mig enformig och lång.
Ack, visst äro träden och blommorna sköna;
Men mot oceanen, den svallande gröna,
Är skogen för inskränkt, och dalen för trång.
Långt hellre på skurade däcket jag sitter
Och bländas af sprittande guldfiskars glitter
Och ler åt najadernas luftiga språng,
Ser sjödruckna nymfer med skafgräs om pannan,
Som vällustigt dansa och famna hvarannan,
Och hör på de hvirflande vindarnas sång.
Det mulnar i luften, men ljusnar i hogen
Och piper i seglen — och hvisslar i tågen
Och hviftar i vimpeln på bäfvande topp.
I märsen jag gungar, som gossen i vaggan,
På saltsjön, som rullar så doft — och i fraggan
Min sjöfröken badar sin vindlätta kropp.
