13
Ack, blef han beordrad till blott tjugofem,
Och jag att servera, nog finge han dem,
Tills klådan krüp honom ur skinnet;
Det skulle bli ruff i hvart slag, som sig bör,
Och hasselportionen — det svarar jag för —
Ej skulle gå honom ur minnet.
Men rättvisan har ej numera sin gång:
Fräckt rumlar han om med sitt olaga fång,
Ty nog hjelper satan de sina;
Och jag, som är ärlig, får intill min död
Hushålla om dagen med två marker bröd
Och surra för resten som bina.
7.
En jude med sitt diplomatiska skägg
Handterar precis som förlorade ägg
Palatschen försigtigt och bäfvar;
Af krukorna är han ändå nummer ett:
Han känner så varligt på sablarnes bett
Och flyr liksom Ryssen vid Sävar.
Och skall han för perlan ge krögarn en slant,
Han drar som en gammal marod sig galant
Ur spelet och slingrar som ålen;
Men bjuds han, han slukar den glupskt som en hund,
Om också på omslag han krusar en stund
Och låtsar han spottar i kålen.
