311
Och lagrar vi döende skära; —
Ej mindre är derför ens ära,
Att striden man stupande vann. —
Af irrbloss var evigt den flamma
Den skönaste, som i detsamma
Den brände som klarast försvann.
I dofva ackorder kring hela
Vår synkrets kanonerna spela,
Och stängda vi äro här; — men
Der hetaste blodregnen dugga,
Som hjeltar vi skola oss hugga
En stråkväg ur kulan igen;
Fast kejsarns kolonner än röra
Sig herrligt, som skulle de göra
Mot döden parademarcher blott,
Och än stå som klippor så stilla
Emot våra anlopp — och spilla
Ett lif i hvartendaste skott;
Och fast våra tinningar glöda,
Och tusen blessyrer förblöda,
Och kindren bli bleka som snö,
Finns ej någon återgång mera —
Vi måste vårt anfall doublera,
Igenom oss slå — eller dö!
