Sida:Samlade dikter af G. L. Sommelius.djvu/50

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

30

 
Der får hon en kjortel så sid och så hvit,
Som änglarne fordom, när de reste hit.
Visst åren otacksamt försvinna
Vid sländan, och väl kan hon ledsna dervid;
Men qvinnan ej skaptes att leda sin tid:
Dess uppgift är älska och spinna.




26.

Jag sjögastar älskar: de ha så friskt mod,
Så tvärsäkra hjertan och glödande blod,
Men något för mycket de ljuga;
Och lägga de sig om vår utförsel vinn,
Så skeppa de också osanningar in,
Och det i skeppsläster, som duga.




27.

Artisternes ljufva förlofvade land
Är Sverge, ty moderligt tar det om hand
Birfilare från alla zoner.
Som grågäss om våren de komma i rad,
De hänga sig fast, som galläpplen på blad,
Och döda oss med sina toner.
 
Ty när icke tysken vill höra dem mer,
De strax på en ångpotta vräka sig ner
Och hitsegla, att oss hänrycka;
Med varma servietter vi möta dem här,
De åbäka kroppen och ta sig en air
Och göra så stundom sin lycka.