33
Som slingrande ormar de linda sin kropp
Kring smidiga stänglar med glödande knopp,
De smaka på gudarnes nektar,
Balsamisk och döfvande, kittlande, söt,
Tills de i den slappande njutningens sköt
Aftyna som domnande flägtar.
Som fjärlar de fladdra; de gycklą, de le,
De tjusa med smicker, de smäkta, de be,
Tills former som änglars de sluta,
Som Amor slöt Psyche, i flämtande famn;
För kärlek och vällust de ha samma namn,
De båda i ett sammangjuta.
(Platonska pedanter de utpeka väl
Passionen som kroppen och känslan som själ,
Men föga till sanningens fromma.
När anden förflyger, går lidelsen med,
Och ljuslågan slocknar, när veken bränt ned:
De äro två blad på en blomma.)
Den sköna förföres af sångens sirén:
Nog ville hon fly, om hon kunde allen
Bekämpa sin lidelses böner;
Hon står der fastnaglad, still som en staty,
Och vill icke gifva sig, mägtar ej fly
Apollos och Musernas söner.
