34
Hon ser ej, hon ryckes, hon vet ej hvarthän;
Hon skälfver förvirrad på svigtande knän,
Hon tvekar, hon darrar, hon faller.
Två själar, som gjorde bekantskap helt nyss,
Ljuft smälta ihop i en vällustig kyss
På läppar, som röda koraller.
Allt är så fullmoget, så saftigt och skärt;
Eldblickarna mötas hängifvet och kärt,
Tills hjerta upplöses i hjerta.
Ack, finge de följas till helvetessjön,
Blef Orcus för dem den förtrollande ön,
Och döden en gudasäll smärta.
Dock pinas rimsnidarn rätt dugtigt ibland,
Om ej han pegasen har riktigt i hand
Och icke använder kapsonen.
Då går det «nach Hölle» med hela hans ridt:
Han törnar emot, om han durchar för fritt,
Än magten, än opinionen.
Och ger han på vägen en åsna ett rapp,
Bums då alla åsnorna skena i kapp
Att hämnas och skräna för resten.
De «kjesa» väl tölpigt på stackota ben,
Men de äro legio, han är blott en,
Och hvad gör ett bakslag af hästen?
