42
Sig hvirflar hans hjerna, sig reser hans hår,
Med brännande pulsar han febersjuk står,
Den gnistrande bägarn han kramar,
Att blodet ur naglarna pressas dervid;
Mellan fruktan och hopp der kämpas en strid,
Hans samvetsagg hugga som gamar.
Fast minen är iskall, förhärdad och djerf,
Han pinas, han svettas, förspänd är hvar nerf,
Hans blod är en eldflod, som strömmar;
Och lidelser bada sig vildt deruti,
Men vinsten den rakar hans näsa förbi,
Som barndomens gyllene drömmar.
Fast mörker der råder i själen och natt,
Och hvarje lifsande, aftynande, matt,
Som slocknande lampveken flämtar,
Det tycks, som han rördes utaf ingenting;
Med qväfdt raseri han går laget omkring,
En gast ibland korpar, och skämtar.
Han biter de blåhvita läppar ihop,
Han sväljer hvar suck, och han tystar hvart rop,
Som höjs ur hans svidande hjerta.
Förtjuserskor legda, med hånung på mund,
Med eldkyssar skingra hans moln för en stund,
Och capvinet döfvar hans smärta.
