Den här sidan har korrekturlästs
43
Vid faraobordet han ståndar så blek,
Han hädar förtviflad sin lycka, som svek;
Till gäldstugan är han sjelfskrifven.
Från »banken» han raglar till sitt kabinett,
Lugnt sätter han sig vid sin guldtoilett
Och — skär af sig halsen med knifven.
34.
Den vise jag gömt och landtmätarn till sist;
De likna hvarann, som tu bär på en qvist,
Två pepparkorn i en kramlåda:
Hår klyfver den ene, den andre tunnland,
En misslyckas ständigt, den andre ibland,
Och vetenskapsmän äro båda.
