59
Till själ och kropp, o, lika arm du är.
Dock ännu glad är massan på San Marco,
När karnevalens muntra tid går in;
Ty fallen storhet stor är i ruiner,
Och minnet bor i hvälfda dômer här,
I vigda tempel och i rådets salar,
I venetianska qvinnans mörka blick,
I gångens majestät, i hennes hållning,
I formers vällust, ansigtsbildningen,
Som ger begrepp och aning blott om njutning
Och trånad, tjusning, ljufva känslors magt
Och veka nöjen, som blott södern alstrar.
O, kärlek trifdes i det höga slott,
Hvars mur står i sitt fall ännu och trotsar.
Ack, mången brud fanns der med qvalfyldt bröst
Sin tid i ensamhet med tårar tälja,
I någon niche af praktfull våning gömd,
Att icke verlden låta se sin smärta.
O djup af rysning! Fadren dottren säljer,
Och för piastrar är slafvinnan fal.
Dock negern väntar intet annat öde:
Från födseln van vid tanken på sin lott,
Han tåligt lider tyranniets gissel
Och härdar plågan ut med vildsint trots.
Men späda, veka, oskuldsfulla tärnan,
Som ibland milda nöjen fostrad är
Och knappt har födt ett hopp uti sitt hjerta,
Förr än det är i verklighet förbytt,
Som blott har andats ibland doft af blommor
Och årens lopp för tjusning ej bemärkt,
