58
Af klippor staplad, hafvets drottning pryder
De gröna lockar med korallers krans
Och mägtigt som en afgrundsprins regerar
Bland drunknade uti sitt stela hof!
Hur högväxt sväfvar du ej bland de döde,
Som sitta bleka i din öde sal,
Likt sändebud från jordens skilda länder
Till herrskarinnan på dess stolta haf!
Med kala hufvudskålar, tungor stumma
Och blickar, släckta för din kalla prakt,
Så tom är deras hyllning; smickret tystnat,
Och vindar blott förkunna doft ditt lof
Vid skimret af en blekgul, ensam stjerna,
Som vaggar på en långsträckt dyning hän
Och lyser på en luftig hägring stilla.
Nymåna, tindra! Lys på Marcos lejon
Med allt ditt hemska, vålnadslika sken!
Du lifvar minnet i mitt arma hjerta
Och tänder längtans flamma heligt opp.
Med ostörd tjusning ser jag på de gråa,
De tysta vittnen, som du lemnat qvar,
Venedig, af de forna seklers magt,
Fast blodigt märke på ditt samvet står
Af offer, helgade åt girig hämnd,
Som ingen bragd förmått att plåna ut.
Hör, klockan slår så gällt i klostertornet,
Der kärleksflamman qväfves, hoppet dör!
Det ljuder doft som fordom, när derinne
Vid altar't nobili falskt böjde knä.
Men sköflad är din rikedom, Venedig!
