74
Dock klyfde vi skallarna på dem bastant,
Så hjernorna sprutade, det minns jag grannt,
På pannornas hvalf crêpe-de-cocq'er;
Vi öppnade brecher i magar och bröst,
Att hjertan och inelfvor ramlade löst
Och slängde som chaira berlocker.
Vi rumlade strax före kampen med lust,
Och spiknyktra ej, om ej blixtfulla just,
Det bar öfver hålväg och dike,
Med Lancken i spetsen, — det var en off'cer,
Som verlden, jag svär det, har ingen nu mer,
Och knappt mer än honom Guds rike.
Fransoserna jemnt han i hälarne var:
«Le petit suédois, le diable noir,»
Han hette i Brunes bulletiner.
«Enveten» som bromsen, han gaf ingen fred;
Hans gadd, den var giftig, och stack han, det sved
Som brännsår och glödande tänger.
Cartucherna lastade voro med bly,
Och klingorna lyste som månan i ny,
Hvar karl stod allert vid steglädret.
Trumpeterna smattrade blåste: «till häst!»
Och marche-marche ur messingen stöttes dernäst;
Det gick så det pep uti vädret.
