75
Af plymer det hviftade yppigt och hvitt,
Standaren för luftdraget fladdrade fritt,
Sporrkringlor som synålar stungo;
Hästbogar upplöstes i lödder som tvål,
Kring nosar, som rökte likt helveteshål.
De fina kindkedjorna klungo.
Flux gjorde vi carambolage med en schock;
Rödrockarna lupo som får i en skock
Och krupo som kräftor baklänges,
Fast berserken röt som en inholmad björn:
«Frem! Væren saa smukke! Till Seir, mine Börn!»
När vi gingo på dem bröstgänges.
Se'n tänkte de: «Dæveln gal i oss ändå!
Vi äro så många, de äro så få»;
Och röda som koppar i synen,
De gjorde så halt och så front småningom,
Afkläddes ånyo och drejade om,
«Forbausta», med milslånga trynen.
Och juten ej räknade miste, min sann!
De voro sjutusen, vi sexhundra man,
Och det med «gröngölar och kungar»[1].
Dock föllo vid Narva minst tio för en,
Och kursen sig höjt till vår fördel, alltse'n
En svensk rår på femton sköldungar.
- ↑ Konungens värfvade regemente.
