79
Men skulle han fäkta och följa med oss,
Då brände hans blickar som Lucifers bloss,
Hans hår stod som på en hyena,
Och minen förvreds till ett isande hån;
Det ryckte från hårfästet ända till tån,
Som krampdrag anfäktat hvar sena.
På hinsidan sundet en längtande mö
Med blickarna mötte hvar skummande sjö,
Som vräkte från Holstein till Skåne.
Hu, vågen stormsuckar, en dödskyss hon får
Af vinden, som sista gång lekt med hans hår;
På lik bjuda stjernor och måne.
«Han aftackar truppen; i sträckande traf
Han rider, han tvärstadnar, kastar sig af»,
Hon tänkte. «Han skall snart befria
Min kärlek från aningar.» — Väl satt han af
Långt förr än vi andra, men gick till sin graf
I stället för till sin Maria.
Så älsklig en sötunge aldrig jag sett,
Och ändå jag stöfvat som fan vidt och bredt
Omkring på vår halfva jordkula.
Det nobla var medfödt och klädde'na väl,
Eld var det, var lif, det var sprittande själ
Och fullblod hvarendaste smula.
