8
lystes af en enda stråle, emottager nu sönderkrossat tusende. Så tänkte Sveriges största filosofinna och fann sin själ allt mer och mer upplyftad till himlen, ju djupare kroppen lutade mot jorden. Sålunda länge i djupa tankar försänkt, hade hon ännu ej talat ett enda ord, då oförmodadt den hektiska rodnaden på hennes kinder antog en bjertare färg, snarlik den ännu ur vestermolnet uppflammande aftonrodnaden. Den inre nyvaknade värman, som vid denna rodnad genomilade Saras själ, upptinade tungans band och upplöste det i en djup suck, sakta framvaggande ett: “O, Albert! o, Albert!”
”O, Albert!” svarade en mild stämma från andra sidan af rummet.
Sara vände hufvudet dit. En ung qvinna med ett skönt men blekt ansigte, tarfligt men snyggt klädd, stod vid dörren med ett fat mjölgröt i handen.
”Du här, stackars Celestine”, sade Sara med en röst, hvars ljufhet förebådade en engels.
”Doktorn har ordinerat denna mjölgröt åt dig, goda Sara; ät, den skall göra ditt sjuka, lidande bröst så godt.”
”Tack, Celestine! din trägna omsorg för din arma vän är äfven ett band, som ännu qvar-