Dessa och dylika tankar sysselsatte detta vissnande hufvud, stödjande sig på denna lika vissnande arm, som syntes i ett af fönstren i glasmästardotterns hus i Lidköping. Hufvudet och armen tillhörde Sara Widebeck. Hennes skumma blick stirrade ut åt Lidas strand, som ännu flämtade trögt under sin tryckande ismantel. En sophög hvilade derpå, färdig att snart för alltid försvinna från dagens strålar. För varje annan skulle detta föremål varit likgilltigt, ja vämjeligt; men icke så för Sara. Äfven jag, tänkte hon, är en trasa i det stora verldsbyket, som, när jag en gång uppfyllt min bestämmelse här på jorden, måste förmurkna i ett okändt rum; men minnet af de fläckar, jag aftorkat här i lifvet, skall lefva efter mig och för mina barn tälja hvad jag varit.
Nu kom en något våldsam vårfläkt från Wenern, lyftade det öppnade fönstret från haken och slog det emot husväggen, så att rutan med en sorglig klang sprang sönder i tusende bitar. En annan skulle dervid hafva blifvit förskräckt; men icke så Sara. Äfven jag, tänkte hon, är en sönderbrusten fönsterruta, äfven jag är sönderbråkad i oändliga skärfvor; men hvarje skärfva emottager ännu lika klart solens ljus, och samma väsende som, då det var helt, blott be-
