10
ögon flögo i hvarandras famn vänskapens heliga genier.
”Sara, du får ej sitta så der vid det öppna fönstret”, återtog efter en lång paus Celestine; ”rutan är sönderslagen ser jag, jag vill genast sätta i en ny.”
Dessa ord väckte Sara ur hennes drömmar. Hon ställde den lilla silfverskeden i grötfatet och sade till Celestine:
”Du har rätt, min snälla verkgesäll; men vårt kitt är slut och vi måste tillaga nytt. Oljflaskan står der i skåpet, men hur är det med kritan?”
”Vi hafva tillräckligt krita i boden.”
”Boden — Bodarna!” inföll Sara, sprittande upp från stolen; ”besynnerliga erinring, bärande i sitt sköt på en gång den högsta glädje och den djupaste smärta. — — Bodarna! Ack min Gud!” Hon nedsjönk igen på stolen.
”Gå, goda Celestine”, återtog hon efter en kort stund; ”jag hör barnen stoja i trappan — gå och tag dem med dig, att jag måtte få vara i fred.”
”Fred — källarn Freden!” suckade Celestine, betäckande sitt ansigte med händerna; ”det är märkvärdigt, med hvilken lätthet men-
