Den här sidan har korrekturlästs
11
niskan återföres äfven till minnet af den stund då stafven bröts öfver hennes oskuldsfrid.”
”Celestine!”
”Sara!”
De båda vännerna öppnade sina armar och sjönko i hvarandras famn. Himmelens varma vindar, som lekte i de sammangjutna svallen af vännernas rika lockar, bröto i samma ögonblick den sista länken af Lidas isboja, och när Sara och Celestine blickade ut i den fria naturen, funno de sophögen vara försvunnen och hörde vågorna sjunga sin segerhymn mot Lidas frigjorda strand.
