20
IV KAP.
”Som Sara Widebeck har jag lefvat, som Sara Widebeck vill jag dö!”
”Nej, min gode, min oförgätlige Tandgren! begär ej af den döende, hvad den lefvande en gång afslog”, sade Sara, i det hon ömt lade sin högra arm kring fanjunkarens hals.
”Men, Sara, är det förnuftigt handladt af dig, att ej tänka på dina barns framtid? Alltsedan den otacksamme fann en välförtjent död i vågorna, har jag —”
”Skymfa ej hans minne!” afbröt honom Sara; ”han var olycklig; men hvad del har väl han i mitt lidande? hvilka anspråk hade väl jag på honom? hade han ej sin fria vilja, liksom jag min, och hvilka förbindelser eller eder har han då brutit?”
”Det var långt ifrån min mening, goda Sara, att smäda honom. Jag ville blott säga, att jag, som efter hans död varit din vän — din maka, ehuru ej kyrkan fått helga vår förening, borde kunna ha anspråk på ditt samtycke till att en prest en gång finge läsa vigselorden öfver oss. Hur många år har du ej varit ett före-
