strande kind, och förde den derefter till barnets läppar. Tåren måste hafva varit bitter, ty den lille vaknade och skrek:
”Mamma, mamma!” men somnade straxt igen.
”Jag vill vara din mamma lika såväl, som de andras”, hviskade Sara; ”saknar du en fader, så skall du åtminstone hafva tvenne mödrar.”
Fanjunkaren stod under allt detta sluten inom sig sjelf och talade ej ett enda ord; men då och då smög sig en suck ur hans innersta hjerta. Han gjorde min af att gå.
”Nej, Tandgren, du får ej gå”, sade Sara med en obeskriflig ömhet i sin stämma, ”du får ej gå. Hvarje minut i ditt sällskap är en sällhet mer för mig — snart går jag för alltid ifrån dig.”
Sara öppnade en annan dörr, och de instego i ett litet rum, hvars ena hälft intogs af en brunmålad utdragen tvåmanssäng. Fanjunkarn drog af sig uniformssyrtuten och hängde den på spjellet, hvarefter han satte sig vid fönstret och såg ut åt gården.
”Hvad är det för hvitt jag ser skymta derute?” frågade fanjunkaren, i det han öppnade fönstret och såg ut.
