26
en slummer, den båda hvarken ville eller kunde afbryta.
”Jag vill se efter mina sofvande barn”, sade slutligen Sara, uppresande sig från soffan, i det hon fattade Tandgren vid handen och drog honom med sig in i ett närbeläget rum, hvarest stod en bred perlfärgad säng. Den var bäddad, och ofvanför täcket på den hvita örngottskudden lågo bredvid hvarandra fem blomstrande ansigten, det ena mindre än det andra. Allt var tyst i rummet. Endast en qvintett af fem lätta andedrägter sväfvade derinne med toner från oskyldiga drömmars regioner.
”Hur godt de sofva”, hviskade Sara; ”måtte himlen ständigt vaka vid deras läger! Se hur mildt de små halföppnade ögonen småle emot oss. O, den som kunde se, hvad de se!”
Hon kysste dem hvar efter annan. När hennes mun sakta sänkte sig ned öfver det ytterst liggande barnets ansigte, föll en tår från hennes ögon öfver detsamma och hennes mun stannade på halfva vägen. Det var Celestines lilla fyraåriga son. Hastigt, liksom hade hon känt sig hafva en stor orättvisa att försona, uppkysste hon den nedfallna tåren, som, lik dagg på blomma, darrade på barnets blom-
