V KAP.
”Kors för tusan djeflar! jag tror det är ljusan dag.”
De om hvarandra blandade röda och hvita konturerna af Lidköpings husknutar kasta allt mer och mer af sig nattens mörka flor, och den uppgående solens strålar falla så lifvande på de grönskande mosstaken. Ljusströmmen tränger sig genom Lidas grumliga vatten och kallar, med tillhjelp af yrvakna vestanvindar, dess tröga böljor till glädtiga dansar. Men ännu är det för svalt i den fria luften. Derföre, värdaste läsare eller läsarinna, dröj med mig i denna lilla kammare, dit jag nu förer dig. Rummet är beläget en trappa upp i Sara Widebecks hus, och hyres af en tjugotvåårig löjtnant vid Westgötha-Dahls regemente. Den väna April-solen blickar dit in och visar dig allt tydligare och tydligare en mängd intressanta föremål. Ett rödrutigt tätt och sammandraget sängomhänge väcker visserligen, förmedelst aningen om något derinom varande, först din uppmärksamhet; men det ser så qväfvande, så dödt ut, att du gerna vänder dina ögon
